Stefan de Fine Licht

Som 6-åring fann jag en skatt under ett hus: En Watsins Keratin-flaska i blått glas. Vad är vackrare?
När jag var 11 tog mina föräldrar med mig till Gotland. Jag blev djupt fascinerad av de medeltida kyrkornas glasmålningar. Jag har alltid varit en god tecknare, men haft svårare för att måla. Här fanns ett sätt att kombinera färg och form som passade mig: Att foga ihop olikfärgade glasbitar till en ”målning”, inom ramen för en stram teckning.
Som ung vuxen reste jag ut i Europa. Jag besökte engelska, franska och tyska katedraler.  Jag upptäckte att glaskonsten fanns överallt, i trapphus, tamburer och badrum. Men nu var stilen inte längre gotik utan art noveau. I Sverige fanns glaskonstnären Bo Beskow, som givit liv åt Skaradomen. Hans sista verk sitter i Christine kyrka i Alingsås. Han hann dö innan mitt brev nådde honom, men jag använder bitar av det fönster han ersatte.

En amerikansk konstnär, Louis Comfort Tiffany, uppfann på 1890-talet den teknik jag använder. I stället för de otympliga blyspröjsarna klär man kanterna på glasbitarna med kopparfolie, som sedan löds ihop. Det gör det möjligt att tillverka mindre, mer detaljerade arbeten.
Jag reste i början runt till äldre glasmästare och köpte deras gamla och udda glasbitar. Numera har jag hittat en mer stabil leverantör av handgjort glas i Stenkullen. Jag använder i mina verk bitar av långt mer än 100-årigt glas, ibland med känd historia, liksom tidigt industriellt specialglas, gamla fotografiska glasnegativ, laterna magica-bilder och – Allt!